Varför bästa övningarna alltid är överskattade

Jag minns första gången jag fick tips om ”bästa övningarna” för något.

Jag var knappt sjutton år fyllda.

Träning var inte något jag gillade, det var bara något jag gjorde.

För att på något sätt brotta ner mina demoner, som hemsökte mig, eftersom jag vägde för lite och inte trivdes i mitt egna skinn. På många sätt var det en hemsk tid.

Jag kunde inte många övningar då.

Det mesta jag visste om träning var vad min pappa hade lärt mig.

Det var curls, armhävningar och bröstpressar.

Lite magträning, crunches (som jag för övrigt gjorde fel) och annat smått och gott.

Men så hade jag fått ett gratis ”prova på-kort” på Friskis och Svettis.

Jag ville ju inte träna på gym egentligen. Det var mörkt, läskigt och otäckt där. Bara tanken på att stå där bredvid andra och träna skrämde mig. Skammen var enorm.

Samtidigt förstod jag någonstans att det inte räckte.

Att bara träna själv.

Där i källaren i mitt barndomshem.

Så jag och en kompis (som också ville få stora armar) gick dit ändå.

Vi provade på och vi tränade, samma sak, i flera timmar.

Trots att vi inte visste vad vi gjorde.

Då plötsligt kom det in en lång och reslig herre (i själva verket var han bara några år äldre än oss) med en fysik som en basketspelare. Han var enorm. Han var deffad.

Inte bara hade han enorma armar och runda axlar (stora som fotbollar).

Dessutom hade han vältränade ben och en massiv rygg av v-form-kaliber.

Jag hade aldrig sett något liknande förut.

Eftersom jag inte visste så många övningar men ville lära mig fler (därför att jag tänkte att fler övningar betyder mer muskeltillväxt) så gick jag fram till honom.

Och stammade fram (för jag stammade då).

U-u-u-u-ursäkta…?

Men får jag f-f-f-f-råga om d-d-d-du vet några bra övningar för r-r-r-ryggen?

Han drog ur sina hörlurar och tittade förvånat på mig.

Va? Svarade han.

Sedan fick jag pinsamt nog fråga samma sak, en gång till.

(Fast den här gången stammade jag ännu mer.)

Det visade sig att den här personen, som för övrigt var elitidrottare, var ödmjukheten själv. Han var snäll och hjälpsam och gav mig många nya tips.

Bland annat kring bästa övningarna då alltså.

Men bland övningarna som han listade för att träna ryggen (som jag av någon anledning plötsligt var inspirerad att börja träna) så fanns en övning som jag aldrig hade sett innan. Den var brutal. Den var otäck. Nämligen kungen av basövningar.

Nej, inte knäböj. Jag pratar såklart om marklyft.

Jag slutade träna många gånger, innan jag började träna regelbundet till slut.

Men efter den dagen så såg jag plötsligt många köra marklyft.

Tunga, skrikiga, stökiga marklyft. Som fick golv att skaka och väggar att flämta.

(Något somliga till och med fick utskällningar för).

Under många år trodde jag att marklyft var en ryggövning. Han hade ju sagt det, min inspirerande förebild, och många kroppsbyggare försökte träna ryggen så.

”Satan vad det känns i ländryggen efter marken igår”

– sa någon i omklädningsrummet, bara några dagar efteråt…

Någon som var stor och grov.

(Det var på något sätt måttstocken för om tipsen man fick var värda något.)

Sedan dröjde det länge, många år, innan jag började jag studera träning.

Och det började med anatomi och biomekanik.

När jag började plugga till tränare. Anatomi och biomekanik är ungefär som grammatik när du ska lära dig ett språk. Förstår du inte anatomin så är det svårt att förstå biomekanik och förstår du inte biomekanik så förstår du inte styrketräning.

Först då fattade jag att kroppsbyggarna hade haft fel hela tiden.

Till och med min förebild hade fel.

Ja, alltså trots att han var ruggigt vältränad. Sällsynt imponerande vältränad.

Marklyft visade sig nämligen inte vara en ryggövning, sa böckerna.

Som baserade sig på studier inom biomekanik.

Det var en höftdominant övning. Där ryggen ska göra minimalt arbete.

Delar av ryggen ska i bästa fall fungera som stabilisatorer.

Efter att jag insåg det så förändrades enormt mycket i min träning. Jag slutade gå ifrån marklyft-passen med smärta i ryggen, men framför allt slutade jag känna mig som en spröd men mjukseg ostbåge efter varje pass. Jag började förstå skillnaden.

Här är en sak som sjukgymnaster, kiropraktorer och tränare med en gnutta självrespekt förstår, som personer med dålig motivation sällan har fått lära sig:

Det handlar aldrig om bästa övningarna för att uppnå whatever.

Nej, inte bästa övningarna för axlar.

Nej, inte bästa övningarna för magen.

Nej, inte bästa övningarna för rumpan.

Det handlar inte om vad du tränar, utan om hur du tränar.

Hur du tränar påverkar hur biomekaniken drabbar din anatomi, alltså hur vikterna drabbar vävnaderna inuti dig. Ja, som muskler, leder, men även skelettet förstås.

Ju bättre du förstår hur något ska gå till desto bättre kan du träna.

Många som kommer till mig första gången tror att deras största problem är kosten, eftersom man känner att man har dålig disciplin och motivation till att sköta den.

Men faktum är att långt fler behöver hjälp med träningen (något många inte inser).

Du vet egentligen vad du inte borde äta, eller hur?

Du vet också vad som är bra mat.

Men förstår du inte hur du ska träna så spelar det ingen roll hur bra mat du äter. Du kommer förr eller senare få obalanser i muskelkedjan, smärta som fortplantar sig, tvivelaktiga rörelsebanor eller (om det vill sig illa) till och med allvarliga skador.

Och det handlar inte om motivation till kost.

Det handlar om huruvida du känner skillnaden på hur du ska träna.

För vad.

På vilket sätt.

Och när. När ska du träna vad, men framför allt hur.

(Dessutom är det lättare att sköta kosten när du känner att träningen går bra.)

Därför arrangerar jag ett seminarium i marklyft på Kraftsportkliniken den 29 september. Det är den genomgång av marklyft som jag önskar att jag själv fick då, när jag började träna, eftersom det hade besparat mycket stress och smärta.

Jag tror också att mina lärdomar kan hjälpa dig att undvika samma sak.

Det finns forfarande några få platser kvar.

Men tiden tickar snabbt och antalet platser är begränsade.

Vi ses väl där?

Här är länken till biljettköpet till seminariet:

Marklyft för nybörjare – ett seminarium på Kraftsportkliniken

Till nästa gång.

Din coach,

– Mathias Zachau

Läs också:

Om författaren

Mathias Zachau

Jag arbetar som idrottsfysiolog (BSc Sport Science) och har en bakgrund inom pedagogik och idrottsmedicin. I 10 år har jag bevakat träningsbranschen utifrån vetenskapliga perspektiv. Det har jag gjort i magasin, olika poddar, sociala medier och inte allra minst här. Följ mig för att lära dig mer om styrketräning, kondition och människokroppen i allmänhet.

Gillar du artikeln?

Här hittar du fler: