Det här är personligt. Sockrat med en nyhet på toppen.
Några av er har uppmärksammat att jag inte har poddat och bloggat lika massivt som jag brukar göra. ”Vad är det som händer? Är jorden på väg att gå under?”
Kanske du tänker. Nej, givetvis inte.
Jorden går under först dagen när den sista brieosten har producerats.
Och det hoppas jag aldrig kommer att ske, det vore ju tråkigt.
Anledningen till min temporära men vad man kan tycka försvarbara frånvaro är desto trevligare, jag ska nämligen öppna ett gym i Göteborg! Efter alla dessa år.
Ett helt eget gym är ju lite av en barndomsdröm, måste jag erkänna.
När jag var liten:
Min pappa brukade berätta om krigshistorierna från Friskis och Svettis-gymmet. Hur han aldrig hade varit riktigt stark i något, men bestämde sig för att bli ruggig i åtminstone en övning och denna övning blev bänkpress. Det var hans övning.
När jag många år senare började träna lite mer seriöst kunde han skrocka:
”Kom tillbaka när har du har lyft över 110 kg, då kan vi snacka”.
Det fanns något drömskt i det, när han berättade om maxpassen. Han ville att jag skulle följa med dit, när jag blev äldre. Och att vi skulle bygga ett helt eget gym.
Han pratade, jag lyssnade och vi drömde om det.
Där vid matbordet på kvällarna.
Till den rostiga radion i bakgrunden och kvällsmaten framför oss.
Ja, den som alltid bestod av ägg och knäckebröd.
Lagom lösa kokta ägg, förstås, och knäckebröd med ganska stark ost på.
En vacker dag lyckades jag till slut, att forcera upp 100 kg.
100 kg blev 110 kg, som blev 120 kg, men 120 kg blev 130, som blev 140 och till slut 155 kg. Sedan small något i axeln till och jag slutade pressa och började marklyfta.
I februari tidigare i år gick min pappa bort.
Hastigt och tragiskt.
Det har varit en tuff tid. En tid som har förändrat mig.
Som offentlig person ska man aldrig visa sig svag, man alltid lägga locket på, låtsas som att det regnar när det blåser till storm. Det har jag alltid fått lära mig, av mentorer som sagt att man aldrig kan vara bättre än vad man utåt sett framstår.
Men jag är inte den typen.
Jag måste vara ärlig, inte bara mot mig själv, utan också mot er.
Månaderna efter min pappas död gjorde jag färdigt Pump och Magnesium-boken, som jag tillägnade honom. Jag gjorde vad jag kunde, efter bästa förmåga, en förmåga som gick på sparlåga. Jag kunde knappt hålla ihop mig själv, ärligt talat.
Inte bara för att jag kände mig modfälld, ledsen och deprimerad.
Allt det där kände jag också.
Det hör liksom till när en förälder går bort och så är det bara.
En annan sak som många som inte har gått igenom samma sak kanske inte känner till, och som ingen förbereder en på, är att det händer något annat inuti sorgen.
Nämligen en livskris.
Att förlora en förälder kommer med en livskris.
Kanske inte alltid (vad fan vet jag, jag är ingen expert på detta), men som jag uppfattar det är det vanligt (det är vad anhöriga säger) och för mig samma sak.
Krisen hade mig i sitt grepp.
Så mycket att jag började ifrågasätta allt och jag funderade på att göra något annat, alltså något helt annat, i princip ge upp allt i mitt liv som kretsar kring träning.
Sluta träna människor, sluta arbeta med träning.
Jag var så uppgiven.
För när min pappa gick bort så förlorade jag en del av mig själv.
Mitt i allt detta tänkte jag att det kanske vore dags, att se sig om efter något nytt, något annat. Som att livet behövde gå vidare. Enda sättet för mig att gå vidare, tänkte jag, var att lämna drömmen bakom mig. Ge upp den, för att börja om.
Här är vad jag funderade på att göra istället:
* Studera till molekylärbiolog. Sedan jag tåg den franska tecknade tv-serien ”En cellsam historia” när jag var liten har jag alltid velat lära mig mer om hur kroppen fungerar inuti, för det är så förbaskat häftigt och spännande att tänka på.
* Flytta ut i skogen i en timmerstuga och ägna dagarna åt att författa science fiction-böcker, meningslösa men flyktiga romaner om whatever och stanna där.
* Studera till ortoped. Ganska trött på att det aldrig finns tydliga förklaringar till vad som har hänt, när jag har skadat mig, och detta med skador är också intressant, kanske det kunnat hjälpa mig att hålla mig skadefri? Och så vandrade tankarna.
Huruvida jag kommer studera till idrottsläkare.
Eller bara kommer ägna äldre dagar åt att skriva böcker, återstår att se.
Men en sak var säker:
Jag behövde fatta ett beslut. Jag stod inför ett vägskäl.
Antingen gör jag något helt annat, något helt nytt, som kan inspirera mig. Något som jag kan fängslas av och låta mig försvinna i. Eller så ser jag till att bli bättre, göra mer och vara mer, genom att kvantifiera drömmen som alltid har funnits.
Dessutom, det fanns mycket ogjort.
Andra saker som jag har alltid har velat utforska på något sätt, sedan jag började arbeta med träning, men inte kommit till skott med av diverse anledningar.
Nämligen:
- Föreläsa mer frekvent
- Starta ett gym, dedikerat klienter
- Skriva böcker, men inte om bästa övningarna; utan biomekanik
Under våren utvecklas den här djupa sorgliga livskrisen till något annat.
Det är väl vad trauman gör, antar jag. Det är en traumatisk upplevelse att begrava sin egen pappa. Men också att hitta honom liggande på golvet död, stel och blek.
Jag saknar min pappa, oerhört mycket.
När han gick bort förlorade jag inte bara min pappa.
Jag förlorade drömmar, allt det där vi pratade om, som vi skulle göra.
Som gäddan vi skulle fånga.
Och drömmen om gymmet vi skulle bygga, hemma i källaren, redan när jag var liten. Som vi pratade oss varma om, men som aldrig blev, eftersom livet hände.
Efter många mörka, förbittrande och cyniska månader tänkte jag:
Nej, jag kan inte begrava något så fundamentalt.
Jag är väldigt säker på att han inte hade velat det, han hade velat att jag fortsatte, med det jag tror på. För honom var sånt viktigt och det är det för mig med.
Slutligen bestämde jag mig:
- Jag pluggar vidare nu, men inte till ortoped eller molekylärbiolog.
(Berättar mer om det senare).
- Jag startar ett gym, dit klienter kan ta sig för att bli tränade.
Många har ju frågat efter det.
”Hej Mathias jag undrar om man kan komma till dig och träna i Göteborg? Har testat många andra PT nu men känner att jag vill testa något nytt. Går det?”
Någon annan skrev bara häromveckan:
”Funderar på att hoppa på ditt 4 veckors program men tror egentligen PT på gym är mer rätt för mig, är det möjligt att träna med dig på gym eller kör du bara online?”
Och för några dagar sedan fick jag detta:
”Hej. Jag bor i Stockholm och har följt ditt nyhetsbrev (som är enkelt och lätt att ta till sig, tack för all bra information förresten) och bloggen några månader nu och fastnade för din lugna sakliga röst. Jag har semester snart och undrar om det går att planera så man kommer ner till dig i Göteborg och tränar några pass just den veckan?”
Jag har hela tiden tänkt och sagt att:
Det kommer bli av, bara inte nu, tiden är inte mogen.
(Faktum är att det var nära att bli av flera gånger, de senaste åren; mellan jobb för Iron Man, Flexonline, böcker och annat. Men det hamnade liksom i bakgrunden.)
Men nu är tiden mogen.
Nu ska det bli av.
Ni förtjänar det, jag förtjänar det; vi tillsammans förtjänar det.
1 september öppnar Kraftsportkliniken i Göteborg.
Varför Kraftsportkliniken?
Därför att det handlar om kraft och fysik, det är en mottagning för klienter, och det är en klinik som växer fram. Utbildningen som jag läser nu (och den som ska leda till den efteråt) kan ha något med saken att göra. Kanske. Mer om det nästa gång.
Vill du veta om ett besök på Kraftsportkliniken kan vara något för dig?
Här är länken till gymmet:
Till nästa gång.
Din coach,
– Mathias Zachau
PS – Efter öppningen av gymmet kommer podden och bloggen rulla som vanligt. Dessutom: mer videomaterial, eftersom vi nu har ett helt gym för oss själva.
