Vad jag tycker om helgens världsrekord i marklyft

Häromdagen frågade en snubbe som jag lärde känna på gymmet en gång för ganska länge sedan (han undrade mer exakt: “Är det du som har den där bloggen?” eftersom han letade efter bra tips på träning vid axelbesvär och sedan hittade dit) om en nyhet:

“Vad tycker du om att Hafthor ska dra 501 kg i marklyft snart?”

Detta har blivit en infekterad snackis:

Därför att det finns en konflikt som är känsloladdad mellan två profiler i kraftsport-världen. I helgen kulminerade den och vad som hände efteråt chockerade de flesta.

Men chocken berodde inte på resultatet.

“Det borde inte räknas, egentligen”, tyckte snubben från gymmet.

Vi tar det från början:

Hafþór Júlíus Björnsson (märklig stavning, visst?) är en av världens starkaste män. Han tävlar i strongman där lyckats krafsa ihop ett ganska imponerande CV genom åren.

Och en av hans största rivaler var, medan han fortfarande tävlade; Eddie Hall.

Hafþór är en bondstark islänning på 2,05 meter.

Som väger 193 kg!

(För övrigt lätt känd sedan han var med i tv-serien Game of Thrones…)

Eddie Hall?

En stark men skäggig herre från Storbritannien på 1, 9 meter.

Förutom att båda uppenbarligen är extremt fysiskt starka, så starka så att det knappt är kul att tänka på (om man inte är sjuk kraftsportnörd dvs) så har vi alltså en längre person med långa armar och långa ben och en kortare med kortare armar och ben.

(Ja, båda är förhållandevis långa och väger helt sjukt mycket)

Men det är inte poängen:

Poängen är att Eddie Hall gjorde sig skyldig till ett världsrekord i marklyft för cirkus 4 år sedan. Och rekordet var på makalösa 500 kg!

Ett halvt ton!

Även om man väger över 160 kg så är det fruktansvärda, otäcka vikter.

Du behöver vara enormt stark, robust och vältränad för att vikten inte ska slita dig i stycken, när du jonglerar grejer som väger flera hundra kilon. Det är typ en cirkus.

Hur som helst,

Rekordet sattes på en tävling med flera olika moment.

Strongman är en märklig sport på det sättet för grenarna varierar mellan olika tävlingar vilket man aldrig gör i disciplinerna styrkelyft eller tyngdlyftning. Därför har strongman nästan mer gemensamt med crossfit jämfört med andra mer klassiska styrkesporter.

Det var ett äckligt lyft.

Äckligt därför att vikterna var sjuka.

Och äckligt därför att Eddie Hall nästan dog på kuppen.

Han började blöda näsblod, fick lägga sig ner efteråt och omhändertogs av medicinare på plats. Skulle han överleva?

Här var planen:

Hafþór skulle inte bräcka 500 kg på en tävling.

Han hade bestämt sig för att dra exakt 501 retsamma kilon från bekvämligheten utanför en officiell tävling.

“Även om han lyckas så borde det inte räknas som ett världsrekord…”

För det kan bara ske på tävling inte var som helst…” Detta har internet bråkat om.

Personligen kunde jag inte bry mig mindre om vem som är starkast i världen.

Jag gillar styrketräning bara.

Men i helgen, när jag klickade in mig på livesändningen, så var det något märkligt spännande som inträffade. Och det är inte att vi nu har ett nytt “världsrekord” i marklyft, eftersom den enorma islänningen drog hem det. Nej, utan därför att (och nu blir det nördigt på riktigt) lyftet var betydligt snabbare än vad alla hade räknat med.

Hafþór Júlíus Björnsson som “The Montain” under inspelningen av Game of Thrones.

Styrketräning 101:

Kraft är styrketräningens valuta.

När ett stort antal muskelfibrer aktiveras samtidigt, för att möjliggöra ett lyft, så är det mängden kraft som produceras av muskelcellerna inuti dig som avgör om vikten åker upp. Om kraften vi producerar är större än vad vikten väger, då kan vi fullborda lyftet.

En sak som du lägger märke till när du ser någon lyfta tungt:

I regel på väldigt tunga lyft så avtar accelerationen (och därmed hastigheten) i lyftet snabbare ju tyngre vikt du tränar med.

Men helgens debatterade världsrekord hade inte låg hastighet. Inte någonstans.

Accelerationen avtog inte snabbt. Lyftet var inte långsamt.

När islänningen drog 501 kg så såg det ut som han hade minst 10 kg mer i tanken. Om inte 15 eller 20 kg mer.

Så varför lyfte han inte 10 kg mer då?

“Det blir inga fler lyft. Det finns ingen poäng med det”, berättar han.

Men hallå!

Varför inte lyfta maximalt tungt? När du kan lyfta tyngre?

Därför att det inte är produktivt.

Om han istället vilar upp sig efter detta och sänker intensiteten en tid i förmån för mer volymträning, med ett klassiskt övergångsblock (mer om vad detta är mer exakt kan jag berätta senare), så innebär det att han har möjlighet att få en större träningseffekt i framtiden och därmed slår rekordet, en gång till, och denna gång på officiell tävling.

Ja, eller för ännu en livesändning.

Inget av detta hade varit möjligt utan något som kallas periodisering.

Alltså:

Systematisk variation av vikter, repsantal och andra variabler, som får dina resultat att antingen fortsätta uppåt och framåt eller bakåt och nedåt på utvecklingskurvan.

Och tvärtom vad många tror, så handlar det inte om att träna maximalt tungt. För – återigen – maximalt är inte optimalt.

För vetenskapen har lärt oss vad som egentligen ger resultat.

Så om det inte är maximalt tunga vikter, alltid, vad kan det vara då? Det är något som jag avslöjar exakt i mitt nya program – guidad periodisering – som vi släppte i dagarna,  (eftersom detta är något som många av er som läser nyhetsbrevet länge frågat efter).

Jag kan inte utlova världsrekord i marklyft.

Tyvärr.

Men om du vill följa ett system som tvingar kroppen att ge dig den typ av resultat (som du efterfrågar) så att du kan träna mer effektivt mot ditt mål (även om det bara är att gå ner i vikt och få mer muskler, inte bli bäst i världen) då kan guidad periodisering hjälpa dig att nå ditt mål och överträffa det, utan att du tappar lusten någonstans halvvägs.

Vilket ju är en väldoftande fördel, om du är typen som brukar ge upp, eller hur?

Här är länken:

Guidad periodisering för individanpassad progression

Till nästa gång.

Din coach,

– Mathias Zachau

Läs mer om marklyft:

Redo att komma igång med din kost och träning, en gång för alla?