Hur du övertygar dig själv att inte förlora – när du är nedslagen av livet

Häromdagen såg jag en ny serie på Netflix som fångade min uppmärksamhet.

Den heter “Losers”.

Och intressant nog är den inte ironisk, som jag först trodde att den var; att den skulle handla om förstaklassens idrottsmän- och kvinnor som dominerar olika sporter eller så.



(Att jag som inte ens är ett sportfan fastnade för namnet säger egentligen allt…)

Men nej, detta var något annat:

I första avsnittet får vi följa en bruten man som aldrig ville boxas, egentligen.

Men hans pappa slog honom till lydnad.

Hans pappa ville leva genom honom, leva ut sina egna drömmar genom sin son, och eftersom han inte var verbal nog att förmedla det på något annat sätt slog han halvt ihjäl sin son när han berättade att han inte ville boxas mer. Och han förlorade stort.

Hur som helst,

Sonen som inte ville boxas gjorde allt för att bli en hyfsad boxare ändå, för att vinna sin pappas gunst, och skulle ta klivet från amatör till professionell. Nästa utmaning lurade runt hörnet och detta något var mer skräckinjagande än att bli slagen av sin egen pappa.

En tränare berättade:

“Amatörboxning och proffsboxning är inte nödvändigtvis samma sport”.

Sagt och gjort, han gick sin första proffsmatch.

Och blev knockad i första ronden. Han föll med ansiktet rakt ner i marken, hårt.

Och han förlorade allt.

Han fick inga nya matcher…

Ingen ville representera honom… Han kunde inte få en manager…

Han hånades brutalt till höger och vänster…

Ja, trots att han satte allt på spel.

Sin hälsa, sin framtid, han som inte ens ville syssla med boxning egentligen. Och hela världen kallade honom för en förlorare. Han berättade, öppenhjärtligt; hur förnedrande det var, hur förödmjukad han kände sig och sedan hur han försökte fly bort från allt.

Han flydde mörkrets demoner med alkohol, sex med främlingar och en dag…

Satte han en pistol i munnen på sig själv. Beredd att trycka av.

Och göra slut på eländet.

Det gjorde han inte. Men nästa knockout var värre:

Det gick så långt att att hans inte-särskilt-sympatiska pappa på fullt allvar föreslog, i samband med koman efteråt, att läkarna skulle dra ut sladden och avsluta hans sons liv.

Eftersom han förlorade…

===

Jag har aldrig tävlat på hög nivå i någon sport eller idrott på det sättet.

Så jag kan inte relatera till vinst eller förlust på den nivån.

Jag kan inte heller relatera till att sätta allt på spel, själva livet som sådant, för att vinna över en motståndare vars enda sportsliga uppgift är att i nästa rond slå halvt ihjäl mig.

Men jag vet hur förnedrande det kan vara att förlora något.

Att slås ut av skador.

Liksom förlora en del av sig själv.

Och inte lyckas plocka upp och ihop spillrorna av sitt forna jag. Det är en sak att skada sig, att bara få ont, och tycka att hela den delen är jobbig, eftersom den ju är det.

Men det svåraste med att förlora är något helt annat.

Det är vad som händer sedan.

När man tappar hoppet, ger upp och inte känner någon form av framtidshopp.

Vem är jag då?

=== 

Jag hade precis kört mitt lördagspass på gymmet, som alltid (om planeterna står i linje) består av marklyft eftersom jag kan ta god tid på mig då, när jag såg det här avsnittet.

Och det fick mig att minnas det ensamma mörkret i nederlagens botten.

Och vad som hände då.

Men också hur det har påverkat mig mentalt, även om jag inte blev tvingad av det av min pappa, och blev piskad till det, så har det varit en märklig resa som aldrig tar slut.

Så är det ungefär med träning i allmänhet, tänker jag.

Man blir aldrig klar.

Det är en illusion, en liksom befängd villfarelse, att tro att man någon gång ska bli klar. Att man ska få ett visst resultat, sedan börjar livet och man kommer aldrig förlora mer, då handlar det bara om att behålla. Men sanningen är att man aldrig blir klar, och ingen av oss kommer någonsin komma fram… På ett sätt som gör att vi kan luta oss tillbaka.

Ja, särskilt om du har skadat dig.

Ja, särskilt om du är omotiverad och ogillar dig själv för vad du har blivit.

Ja, särskilt om det känns som du inte kan fixa det.

Vi är alla förlorare, någon gång i livet, och det är inget vi till 100% kan undvika.  

Men vi kan inte låta det definiera oss. 

Vi kan inte låta ögonblick som stryper oss bestämma vem vi ska vara. Inte sant?

Då är träning viktigare än någonsin, egentligen, eller hur?

Och därför startade jag Kraftsportkliniken.

För att hjälpa personer med skador och sjukdomar och efter operationer, att hitta tillbaka till livet när man känner sig brutalt nedslagen av det och bara vill ge upp.

Och så kan vi inte ha det.

Känner du att det är dags att göra något åt det, en gång för alla, spana in:

www.kraftsportkliniken.com 

Till nästa gång.

Din coach,

– Mathias Zachau

Redo för en förändring? Fyll intresseanmälan för onlinecoaching och påbörja din resa idag!

Vill du ha en sommar med fokus på dig? Flexibel träning samt somriga recept att njuta av?
Ta en plats till mitt sommarprogram