Tyvärr, mina vänner, hade jag helt glömt att posta detta (på bloggen alltså).
För en månad sedan ca blev jag uppringd av en producent på UR som berättade att man planerade ett avsnitt av Kropp & Själ i P1 som skulle handla om ett småtrendigt ämne som kallas biohacking (hur man, genom att se på kroppen som olika system, försöker optimera den genom kost, träning eller vad det nu kan vara).
Jag fick först berätta över telefon med producenten, om hur jag arbetar med mina klienter i klinik (Kraftsportkliniken, Ortopedmedicinska i Göteborg) med hjälp av digitala verktyg.
Sedan var det bestämt att jag skulle vara med i avsnittet, vilket blev veckan efteråt.
Det går att lyssna på i sin helhet här nedan (jag är med ca 27:50 in).
Kropp & Själ i P1 skrev såhär: “Duscha kallt, sätt på dig glasögon som stänger ute blått ljus, mät dina blodsockernivåer och antalet steg du tar. För den som vill ta kontroll finns idag alla möjligheter till självoptimering, allt för att leva så hälsosamt och så länge det bara går. Men vad händer när man börjar se den naturliga döden som något som till varje pris ska skjutas upp så långt som möjligt? Och vilka konsekvenser får det när kontrollbehovet tar över? Gäster i programmet: Moa Petersén, docent i digitala kulturer, Maj-Lis Hellenius livsstilsprofessor, Nils-Erik Sahlin, professor i medicinsk etik, Mathias Zachau, personlig tränare.”
Skulle inte direkt kalla mig själv för biohacker i någon mening.
(Bodybuilding dock är väl ändå nästan själva definitionen av biohacking.) Men jag tycker det finns vinster och användningsområden för att genom att studera förändringar i kroppens fysiologi, ta bättre beslut när det kommer till ens livsstil.
Ja, som till exempel sömn, kost och (i mitt fall, uppenbarligen) träning.
När jag arbetar med klienter så får den aktiva logga sina träningsprestationer och skatta något som kallas RPE efter sina pass.
Detta gör vi för något som kallas autoreglerining av intensitet (du anpassar helt enkelt hur tungt du tränar baserat på dagsform istället för en död siffra som 1RM är).
Smått overkligt, tycker jag, med själva intervjun dock för jag fick känslan av att jag nästan skulle behöva försvara någon abstrakt underförstodd antydan om varför man gör detta. Som att det till exempel skulle handla om kroppshets, att visuellt förändra sin kropp på olika sätt eller ett slags optinoja. Jag tänker att autoreglering av intensitet snarare är tvärtom – väldigt personcentrerat där vi jämför oss mer med oss själva snarare än andra.
Och detta är mycket användbart inte bara för “maximala resultat” (vad betyder det ens?) – utan också för rörelseterapi och rehabträning efter skador, sjukdomar och operationer.
Vilket man för övrigt använder mycket inom rehabträning.
Hur som helst, jag hoppas ändå att du som lyssnar på avsnittet får någon form av behållning av det. På det stora hela taget jag avsnittet var väldigt välproducerat och det kändes oerhört lyxigt på något sätt, inte just att bli inbjuden till programmet utan hur väloljat och liksom vältrimmad hela produktionen var i samband med inspelning.
Inspirerande i någon mening, tycker jag, och hoppas på fler tillfällen i framtiden.
