Hjälp mig vinna guldhjärtat som årets social media influencer

Updated on November 5, 2016 in Media

mathias-zachau-arets-social-media-influencer-guldhjartat

Vad är guldhjärtat? Guldhjärtat är träningsvärldens motsvarighet till Oscarsgalan. Galan arrangeras varje år i samband med Fitnessfestivalen, som äger rum i Stockholm på Stockholmsmässan, 25-27 november.

Inför årets branschgala har jag nominerats till Årets Social Media Influencer!

Om du tycker att jag har inspirerat dig via bloggen eller podden, på ett positivt sätt influerat din kost eller träning genom att skaka om dina tankar och förändra sättet du förhåller dig till din livsstil, då kan du rösta på mig till årets Årets Social Media Influencer och hjälpa mig att vinna.

mathias-zachau-nominerad-fitnessfestivalen

Det finns många duktiga inspiratörer, tränare, coacher och ambassadörer i den svenska fitnessbranschen som förtjänar att vinna Guldhjärtat. Allt jag kan hoppas är att du som läser har blivit inspirerad, lärt dig något av mina texter och känner hur du blir motiverad på ett sätt som är mycket större än resultat som syns.

Jag har aldrig strävat efter att vinna Guldhjärtat. Jag har aldrig strävat efter att vinna något pris, för någon form av insats i mitt jobb, överhuvudtaget. För mig är detta en stor ära!

mathias-zachau-roster-guldhjartat

Ärligt talat blev jag ganska chockad när jag fick höra att jag blev nominerad, så jag förundrades över hur många som visade stöd när jag berättade om nyheten på Facebook och för läsare av mitt nyhetsbrev. Jag blev bokstavligen rörd till fårar. Jag kunde, uppriktigt sagt, knappt förstå att det var sant.

För där och då känner jag mig fortfarande som den rangliga, knappt snutna, tonårsgrabb som började träna hemma på pojkrummet, efter inspiration från en film jag hade sett med Arnold på TV med pappa.

fore-mathias-zachau
När den här bilden togs hade jag redan tränat ett tag. Seriöst.

När jag började träna var mitt mål aldrig att arbeta med träning. Tänk dig: jag var 187 cm lång och vägde knappt 70 kg, med finnar i hela ansiktet, och mitt största intresse var datorer.

Jag ville bara lära mig så mycket som möjligt om kost och träning för att på något sätt övervinna genetiska begränsningar, så jag kunde närma dig den sortens resultat jag alltid hade drömt om. Faktum är att jag aldrig strävade efter en karriär som personlig tränare. Jag strävade efter något helt annat.

Detta är en paradoxal historia som nästan känns overklig. Under många år slet jag i mitt anletes svett bakom tangentbordet framför skärmar fyllda av artwoork från Final Fantasy, Chrono Trigger, Metal Gear Solid – och alla andra tv-spel som upptog min tid. Det var den enda verklighet jag kände till.

Hela nätter höll jag mig vaken, för att göra texter till webbmagasin som Game Over Networks, Gamecore och Replay. Skrev tills jag somnade, vaknade över tangenterna, och började om.

Jag blev en early adopter av webb 1.0. Jag lärde mig knacka kod, sätta ihop meningar och publicera nätpublikationer innan jag gick ut högstadiet. Allt jag drömde om var en verklighet med ett tangentbord i händerna, eftersom jag trivdes bland ettor och nollor i världar som var påhittade.

punkten
Punkten.se var mitt första betalda skrivjobb.

För att göra en lång historia kort: jag hoppade av skolan, började arbeta på nöjesportalen Punkten.se, och ansvarade för speldelen för den sektion som huserade PlayStation World och PC Gaming World Magazine. Under tiden växte avskyn för min kroppshydda, som var undernärd. Jag mådde fruktansvärt.

En dag fick nådde jag botten, som ett magplask mot avgrunden. Jag bestämde mig. Aldrig mer skulle jag känna sådär, typiskt missnöjd och eländig, deprimerad och uppgiven. Så jag började styrketräna.

Under resan slukade jag allt kunde komma över som handlade om beteendeförändringar, kost och träning. Jag försökte lära mig så mycket jag kunde, så jag kunde öka mina resultat så mycket som möjligt.

En dag, 8 år senare, hände något jag aldrig i min vildaste fantasi kunde föreställa mig när jag på grund av existentiella kval började träna för resultat. En kille kom fram på gymmet.

– Tycker du jag ska träna den övningen [pekade på den jag gjorde] först eller sist? – frågade han. Jag tycker du ska träna den övning som tar dig närmast ditt mål först, svarade jag. Är du PT? – frågade han efteråt. Det var jag inte, förstås, men jag hoppades att han skulle fortsätta träna mot sitt mål.

Några månader senare såg jag honom igen. Lite större, mycket starkare, mer självsäker än första gången jag träffade honom. Det var en utveckling som var häftig att se. Han var glad. Det gjorde mig glad.

Jag hade aldrig funderat på att arbeta med träning tidigare. Jag var ju en nörd. Jag gillade att skriva, kommunicera på andra sidan datorskärmar. Inte skulle väl jag, som knappt kunde något om träning från första början, lära andra hur man går till väga för att lyckas med det?

Detta var inget spikrakt händelseförlopp som tog mig från Punkt A till Punk B, som i ett äventyrsspel likt Crash Bandicoot eller Tomb Raider till den gamla trotjänaren PSX – den spelkonsol som gick varmast på den tiden. Det tog många år innan jag förstod hur denna händelse skulle förändra riktningen i livet.

Ville jag ens det? Jag var osäker, fortsatte tvivla på mig själv på ett sätt som hör tonåren till, men som jag trodde jag var ensam om. Så jag skakade av mig tanken, även om jag blev rörd av förtroende, och vankade av och ann. Sådär som man gör när man står inför en förändring man inte riktigt vill kännas vid.

Åren gick och träningen blev viktigare. Jag fick ofta höra att jag borde arbeta som PT eller instruktör, eftersom jag var intresserad och gillade att träna. Men jag strävade aldrig efter det.

Insikten slog mig som ett snöblandat regn en kall novemberdag, när jag insåg att jag inte längre ville arbeta med det jag gjorde då. Detta beslut, att säga upp mig för att gå vidare, förändrade allt.

Som ett ödets nyck fick jag en möjlighet att utbilda mig till personlig tränare. Alla sa att jag borde jobba som tränare, kändes det som. Kanske borde jag det? – tänkte jag. Tanken växte på mig. Jag började hjälpa vänner och bekanta, MMA-fighters och  fitnesskillar. Plötsligt fann jag mig återigen med ett tangentbord i mina händer. Detta blev startskottet för Muskelknutte.se, föregångaren till bloggen du ser framför dig.

Jag fick inte den karriär jag strävade efter. Kanske någon annan fick min? Jag hittade en annan och på många sätt kändes det som att hitta hem. Här kunde jag kombinera mina intressen: kommunikation, webben, träningen. Sedan gick det snabbt, från arbete på gym till första onlineklienten, frilansjobb för företag som ville testa på det här med content marketing, och sedan Iron Man-tidningen.

Jag är bortom ord tacksam. Tacksam för att du ger mig av din tid när du läser, lyssnar och tittar. En del av mig kan tycka att allt detta är oförtjänt, för många gånger känner jag mig fortfarande som en där pinnsmala nörden som knappt visste vad man kan åstadkomma med en hantel.

Min ambition har aldrig varit att bli en träningsprofil. Det var aldrig min avsikt. Ambitionen var att hitta ett yrke där jag kan uttrycka mig i ord, men också en tillvaro där jag kan hjälpa andra människor att göra samma resa och ta sig framåt i livet genom styrketräning. När jag tänker tillbaka på åren som har gått, vilka förändringar detta har inneburit, tycker jag det är svårt att i detalj sätta ord på hur överväldigande det är.

Jag är tacksam för din hjälp.

Inte bara för att jag har blivit nominerad till ett fint pris på en fin branschgala, vilket jag uppskattar, utan för allt fint stöd jag har har fått från dig. Du som läser och lyssnar. Det är du som är guld värd. För att du vågar tro, vågar förändras, och tar steg framåt i ditt liv. Du visar vägen framåt för människor i din värld.

Om du inte redan har röstat så kan du göra det på sidan tre, under kategorin årets social media influencer, via den här länken senast idag. Röstningen till Guldhjärtat stänger nu på söndag.

Till nästa gång,

Din coach,

– Mathias Zachau

PS – Tack för att du har funnits med mig alla dessa år. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Om författaren

Mathias Zachau

Mathias Zachau är en idrottsfysiolog med en filosofie kandidatexamen i idrottsvetenskap (BSc Sport Science). Han har tidigare varit chefredaktör för fitnessmagasinet Iron Man och har under nästan 15 år bevakat träningsbranschen ur ett vetenskapligt perspektiv genom magasin, poddar och sociala medier. Med erfarenhet från smärtkliniken Ortopedmedicinska Institutet, där han samarbetade med patienters vårdgivare, arbetar Mathias idag som fysiolog och styrkecoach på Atletakademin i Göteborg. Han utbildar också framtidens tränare i evidensbaserad praktik och styrketräningens fysiologi. Som värd för podden Kraftsport och Vetenskap, delar Mathias sin passion för att hjälpa människor nå sina träningsmål. När han inte coachar, dricker han kaffe till suggestiva beats, lyfter tungt eller springer i skogen.

Gillar du artikeln?

Här hittar du fler:

Har du viljan, har vi vetenskapen

Är du redo att ta nästa steg?